I dagarna föll Arbetsdomstolens dom i det mycket omtalade Lavalmålet (även kallat Vaxholmsmålet) och det utbasuneras i flertalet medier om förfallet av den svenska modellen och den stundande invasionen av östeuropeiska arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och överdrifterna haglar tätt som vanligt.I själva verket så har uttalandet ifrån ECJ tillsammans med uttalandet i ett annat uppmärksammat fall (Viking Line) etablerat fackliga stridsåtgärder som en allmän rättsprincip och den svenska socialpolitiska modellen har därmed erhållit en överordnande ställning i den EG-rättsliga normhierarkin!

Först och främst, vad är den underliggande händelsen som drog igång denna långtgående diskussionen om den svenska modellen kontra EUs rörlighet? 2004 påbörjade Vaxholms kommun bygget av en ny förskola och det Lettiska konstruktionsföretaget Laval un Partneri Ltd valdes för projektet. Företaget tecknade kollektivavtal med det Lettiska fackförbundet och 65 % av arbetarna på plats i Sverige var anslutna till detta fackförbund. Dock föll alla förhandlingar med det Svenska byggarbetareföbundet vilket ledde till blockad och sympatiåtgärder ifrån Svenska Elektrikerförbundet. Resultatet blev en förskola mindre i Vaxholm och konkurs för det lettiska konstruktionsbolaget.

I Sverige råder fredsplikt, vilket innebär att stridsåtgärder ej får förekomma om kollektivavtal upprättats. Att genomföra stridsåtgärder mot ett utländskt bolag som upprättat inhemskt kollektivavtal skulle därmed vara en diskriminerande åtgärd som strider mot EUs grundläggande frihet och utstationeringsdirektivet. På grund av detta valde den svenska domstolen att hämta ett förhandsavgörande av European Court of Justice som underlag för sitt domslut.
European Court of Justice lämnade sitt avgörande 2007 och stipulerade fleratalet viktiga principer i sitt uttalande. Det är dessa som överdrivs eller misstolkas i vid mening i dagens diskussion och en närmare granskning (att faktiskt läsa fallet) påvisar snarare att EU skyddar vår svenska modell snarare än skälper den. Ett lysande exempel på detta finns i domens 107:e stycke som uttryckligen ger de nationella fackförbunden rätt att utöva påtryckningar:

Domstolen konstaterar att en blockad som en facklig organisation i värdmedlemsstaten vidtar i syfte att garantera arbetstagare, som utstationerats i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, arbets- och anställningsvillkor som fastställts på en viss nivå i princip har som ändamål att skydda arbetstagare.

Det är alltså en rättfärdigad inskränkning att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal. Det blir därmed inte någon social dumpning eller något race-towards-bottom som många har tolkat domslutet som. Domslutet etablerar snarare fackens rätt att värna om sina medlemmar, det ratificerar stridsåtgärder som en legal lösning såvida de värnar om arbetstagarna.

Så varför fälldes Svenska byggnadsarbetarförbundet? Förenklat så saknade deras krav förutsägbarhet och stöd i tydlig författning. I svensk arbetsrätt finns ingen lagstiftad minimilön, utan den avgörs snarare av kollektivavtal och i detta fallet en så kallad stupstockelön som är den lägsta möjliga om parterna inte kommer överens. Denna stupstockelön på 109 kronor er timme är precis vad Laval betalade sina anställda. Vidare så krävde facket att Laval skulle betala en rad avgifter till facket baserade på en rad beräkningar som varierade beroende på flertalet faktorer som alla återfanns i ett långt dokument som endast fanns tillgängligt på svenska. Det var alltså omöjligt för det lettiska företaget att förutse vilka kostnader som arbete i Sverige medförde. Denna brist på förutsägbarhet är tydligt ett hinder mot den fria rörligheten som INTE gagnar arbetstagarna. Utländska företag diskrimineras alltså av den utbredda oförutsägbarheten och den oinskränkta makt fackförbunden har över den svenska arbetsrätten. Denna slutsats uttryckte även arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin:

“Lavalmålet hade förmodligen aldrig kommit till domstol om Byggnadsavtalet varit formulerat på ett sätt så att det gått att läsa ut för den enskilde vilka konsekvenser som avtalet har”

Lavaldomen innebär alltså inte att det numera är fritt fram för social dumpning och en stundande depreciering av lönenivåerna. Nej, den påkallar enbart en ökad tydlighet av den svenska arbetsrätten, det bör i framtiden bli tydligare och kanske även lagstiftat vad som gäller i form av minimilön och andra arbetsmarknadsrelaterade spörsmål. Detta är något som både arbetstagarna och arbetgsivarna kommer att tjäna på!

Jag hoppas för ministerns skull att han blivit felciterad. Ministern skyller den växande arbetslösheten på en ny mätmetod och bortser ifrån att det var den nuvarande borgliga regering som infört den eftersom de ansåg den tidigare metoden vara för godtycklig. Nu vänder Littorn på argumenten och hävdar att det är den nya metoden som inte stämmer. Mycket märkligt agerande av en yrkespolitiker. Sedan fortsätter Littorin sitt makabra utspel med att försöka rättfärdiga den högre arbetslösheten bland ungdomar genom att hänvisa till att det kan bli svårt för de äldra att finna jobb då de inte är så produktiva längre. Då frågar jag mig vem som tjänar på att de icke produktiva arbetarna får stanna kvar på sina jobb till pensionen? Knappast är det ungdomarna, inte heller företagen och i slutändan inte heller Sverige.

Istället för att diskutera vilken mätmetod som är den mest adekvata så finner jag det intressantare att diskutera varför Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. För det är sant, oavsett vilken mätmetod vi använder så har Sverige en exceptionellt hög ungdomsarbetslöshet både relativt till den totala arbetslösheten såväl som i faktisk andel.
OECD Economic Survey Sweden från andra halvan av 2008 diskuterar potentiella orsaker och lyfter upp två intressanta samband. Det första är tämligen uppenbart och har diskuterats hett, den starka arbetsrätten och en lagstiftning (LAS) som i korthet meriterar arbetstagare efter hur länge det varit anställda. Detta leder till att det är de nyanställda unga människorna som får gå vid arbetsbrist. Dessutom så vill inte arbetsgivarna chansa på en ung nyutbildad person vid utan anställer hellre någon med arbetslivserfarenhet som de vet kommer fungera bra. Eftersom marknaden på arbetskraft är tämligen stor även i Sverige numera så får de unga svårare att få jobb. Ökar arbetslösheten i Sverige så drabbas alltså de unga värst, och när trenden vänder och det skall anställas igen så strukturerar företagen om och kringgår LAS för att kunna anställa den äldre mer erfarna arbetskraften på marknaden. Mina åsikter om LAS har jag skrivit tidigare om här på bloggen.

Den andra anledningen bygger på att svenska ungdomar börjar studera sent. I Sverige är det som bekant fri utbildning även på universitetsnivå och nästan alla gymnasieutbildningar är förberedande för vidare studier. Medelåldern för att påbörja högre studier i Sverige är ett år högre än i Finland och Danmark samt tre år högre än i Nederländerna. Dessa länder har i övrigt snarlika socialpolitiska system som Sverige och liknande arbetsmarknadspolitik, men Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är tre gånger så hög. Efter gymnasiestudier lyckas få ungdomar starta karriär inom det ämne de studerat på grund av vår starka arbetsrätt (enligt resonemanget ovan). Efter något år så leder detta till att ungdomarna antingen börjar studera igen eller söker jobb inom lågavlönade sektorer där det finns behov av arbetskraft. I diagrammet nedan visas tydligt hur Sveriges situation är tämligen unik, med undantag för Danmark. Andelen ungdomar som studerar sjunker drastiskt vid 18-19 års ålder vilket även drar med sig statistiken för arbetslöshet (det mörkblå fältet). Vid 21 års ålder börjar ungdomarna söka sig tillbaka till studierna alternativt finna jobb och vi ser en tydlig ökning av studenter. Givetvis är kombinationen med tuff arbetsmarknad där arbetslivserfarenhet erfordras och ett flerårigt uppehåll av studierna mycket negativt för statistiken rörande ungdomsarbetslöshet.

Andra länder fasar ut studenterna in i arbetslivet och arbetsmarknaden blir därmed något stabilare. I vidare utsträckning vågar arbetsgivarna anställa ungdomar eftersom det inte är lika sannolikt att arbetstagaren lämnar jobbet efter ett år för att studera eller resa istället. Ur ett skatteperspektiv är detta utbildningsuppehåll och brist på utfasning mycket negativ, två års uppehåll vid 20-års ålder motsvarar i förlorade inkomster ett halvårs lön på karriärens topp (Holmlund et al, 2008). Med Sveriges progressiva skattesystem innebär detta att sena studier som sprider ut inkomsten leder till lägre skatteintäkt för staten.

OECD föreslog 2008 att Sverige skulle reformera sin Gymnasieutbildning till att bli mer förberedande för arbetslivet så att en bättre utfasning kan ske likt övriga länder. Detta skulle förbättra ungdomsarbetslösheten, stärka arbetsmarknaden samt medföra större intäkter till staten. Dessa åtgärder har också påbörjats, förra året presenterade skolminister Jan Björklund hur antalet lärlingsutbildningar skulle öka och att behörighetskurser skulle slopas till fördel för arbetslivsförberedande kurser i många utbildningar. Detta kritiserades starkt som en åtgärd som skulle öka löneklyftorna i Sverige. Jag tror att det i ett längre perspektiv är precis tvärtom.

OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.

Holmlund, B., Liu Q. and O. Skans (2008), “Mind the Gap? Estimating the Effects of Postponing Higher Education”, forthcoming in Oxford Economic Papers.

Jag gillar personligen den mycket liberala meritokratin som idé, en öppen marknad för arbetskraft där konkurrens kontinuerligt ökar den kollektiva effektiviteten. Arbetsgivaren skulle vid en meritokratisk arbetsrätt helt och hållet få avgöra vilken arbetstagare som blir uppsagd vid arbetsbrist. Eller varför inte ta det ett steg längre och även tillåta arbetsgivaren att säga upp anställda även om saklig grund saknas vilket idag erfordras enligt 7 § LAS?

I grunden ligger en långtgående meningsskiljaktighet där kraven på anställningstrygghet står mot kraven på arbetskraftens rörlighet.

Historiskt sett har arbetsrätten utvecklats mot starkare skydd för arbetstagarna. Om vi granskar LAS utveckling under 1900-talet så inser vi att det meritokratiska systemet har funnits i bruk och att den sk “fria uppsägningsrätten” var att anse som en allmän rättsgrundsats fram tills apriluppgörelsen mellan SAF och LO år 1964. Även kravet på “saklig grund” saknades innan huvudavtalet från år 1938. Dessa ramavtals bestämmelser kring turordning och saklig grund lagstiftades senare och återfinns idag i 7 och 22 §§ LAS.

Utvecklingen innebär i praktiken att arbetstagarna har gått från att lita på arbetsgivarens omdöme till att lita på fackförbunden. Denna misstro mot företagsledningen antar jag härstammar från en tid där industri var företagsnormen och anställda likställdes med arbetskraft, en faktor i en kalkyl för tillväxt och profit. Anställda var inte en tillgång för företaget. Det är naturligt att arbetstagare som stod vid ett rullband kände att de kunde bli utbytta när som helst och att det då krävdes organiserade rörelser såsom LO för att skydda arbetsgivare från att bli utbytta. Det fanns helt enkelt inga variabler för att avgöra vilken anställd som presterade bäst och det meritokratiska avgörandet blev då baserat enkom på personliga relationer.

Idag ser samhället annorlunda ut och anställda vid ett företag sitter ofta på kompetens som är avgörande för företaget. Arbetskraft förädlas genom intern utbildning och arbetsuppgifterna kräver idag ofta kreativitet och intelligens vilket inte är något som ökar med anställningstiden.

Jag håller med Paulina Neuding, nuvarande turordningsregler är orättvisa. “Sist-in-först-ut”-systemet passar inte dagens företagskultur och arbetsgivaren drar sig för att anställa arbetskraft som de kanske inte blir av med. Begåvade ungdomar har svårt att behålla sina arbetsplatser och kan inte göra något åt situationen. Ett meritokratiskt system skulle gagna både arbetsgivaren och arbetstagaren, de enda som förlorar på det är fackrörelsen. Synd att det är just dom som kontrollerar arbetsrätten.