Intressant debattinlägg av Brittiska EU-parlamentarikern Nigel Farage. Hård kritik mot Lissabonfördraget och den nya Utrikesministern Catherine Ashton. Byråkrati vs Demokrati?

I dagarna föll Arbetsdomstolens dom i det mycket omtalade Lavalmålet (även kallat Vaxholmsmålet) och det utbasuneras i flertalet medier om förfallet av den svenska modellen och den stundande invasionen av östeuropeiska arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och överdrifterna haglar tätt som vanligt.I själva verket så har uttalandet ifrån ECJ tillsammans med uttalandet i ett annat uppmärksammat fall (Viking Line) etablerat fackliga stridsåtgärder som en allmän rättsprincip och den svenska socialpolitiska modellen har därmed erhållit en överordnande ställning i den EG-rättsliga normhierarkin!

Först och främst, vad är den underliggande händelsen som drog igång denna långtgående diskussionen om den svenska modellen kontra EUs rörlighet? 2004 påbörjade Vaxholms kommun bygget av en ny förskola och det Lettiska konstruktionsföretaget Laval un Partneri Ltd valdes för projektet. Företaget tecknade kollektivavtal med det Lettiska fackförbundet och 65 % av arbetarna på plats i Sverige var anslutna till detta fackförbund. Dock föll alla förhandlingar med det Svenska byggarbetareföbundet vilket ledde till blockad och sympatiåtgärder ifrån Svenska Elektrikerförbundet. Resultatet blev en förskola mindre i Vaxholm och konkurs för det lettiska konstruktionsbolaget.

I Sverige råder fredsplikt, vilket innebär att stridsåtgärder ej får förekomma om kollektivavtal upprättats. Att genomföra stridsåtgärder mot ett utländskt bolag som upprättat inhemskt kollektivavtal skulle därmed vara en diskriminerande åtgärd som strider mot EUs grundläggande frihet och utstationeringsdirektivet. På grund av detta valde den svenska domstolen att hämta ett förhandsavgörande av European Court of Justice som underlag för sitt domslut.
European Court of Justice lämnade sitt avgörande 2007 och stipulerade fleratalet viktiga principer i sitt uttalande. Det är dessa som överdrivs eller misstolkas i vid mening i dagens diskussion och en närmare granskning (att faktiskt läsa fallet) påvisar snarare att EU skyddar vår svenska modell snarare än skälper den. Ett lysande exempel på detta finns i domens 107:e stycke som uttryckligen ger de nationella fackförbunden rätt att utöva påtryckningar:

Domstolen konstaterar att en blockad som en facklig organisation i värdmedlemsstaten vidtar i syfte att garantera arbetstagare, som utstationerats i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, arbets- och anställningsvillkor som fastställts på en viss nivå i princip har som ändamål att skydda arbetstagare.

Det är alltså en rättfärdigad inskränkning att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal. Det blir därmed inte någon social dumpning eller något race-towards-bottom som många har tolkat domslutet som. Domslutet etablerar snarare fackens rätt att värna om sina medlemmar, det ratificerar stridsåtgärder som en legal lösning såvida de värnar om arbetstagarna.

Så varför fälldes Svenska byggnadsarbetarförbundet? Förenklat så saknade deras krav förutsägbarhet och stöd i tydlig författning. I svensk arbetsrätt finns ingen lagstiftad minimilön, utan den avgörs snarare av kollektivavtal och i detta fallet en så kallad stupstockelön som är den lägsta möjliga om parterna inte kommer överens. Denna stupstockelön på 109 kronor er timme är precis vad Laval betalade sina anställda. Vidare så krävde facket att Laval skulle betala en rad avgifter till facket baserade på en rad beräkningar som varierade beroende på flertalet faktorer som alla återfanns i ett långt dokument som endast fanns tillgängligt på svenska. Det var alltså omöjligt för det lettiska företaget att förutse vilka kostnader som arbete i Sverige medförde. Denna brist på förutsägbarhet är tydligt ett hinder mot den fria rörligheten som INTE gagnar arbetstagarna. Utländska företag diskrimineras alltså av den utbredda oförutsägbarheten och den oinskränkta makt fackförbunden har över den svenska arbetsrätten. Denna slutsats uttryckte även arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin:

“Lavalmålet hade förmodligen aldrig kommit till domstol om Byggnadsavtalet varit formulerat på ett sätt så att det gått att läsa ut för den enskilde vilka konsekvenser som avtalet har”

Lavaldomen innebär alltså inte att det numera är fritt fram för social dumpning och en stundande depreciering av lönenivåerna. Nej, den påkallar enbart en ökad tydlighet av den svenska arbetsrätten, det bör i framtiden bli tydligare och kanske även lagstiftat vad som gäller i form av minimilön och andra arbetsmarknadsrelaterade spörsmål. Detta är något som både arbetstagarna och arbetgsivarna kommer att tjäna på!

Lissabonfördraget är i grunden en reform av tidigare fördrag och ett försök till att förenkla byråkratin i EU. Dess huvudsyfte är att alltså ändra om och förenkla tidigare bestämmelser så att de blir mer enhetliga och överskådliga. Detta har skapat många diskussioner i alla EU-stater eftersom medborgarna nu upptäckt innehållet i de äldre fördragen och utbasunerar dessa överenskommelser som nyheter i Lissabonfördraget, vilket de givetvis inte är.

Några nyheter som är mer än strukturella återfinns dock i fördraget. Främst rör det sig om att skifta mer makt från kommissionen till parlamentet, alltså att låta folkets representanter få mer att säga till om. Vetorätten avskaffas även i flertalet områden till fördel för en så kallad “kvalificerad majoritet” vilket innebär att minst 72 % av länderna och 65% av befolkningen måste godkänna samt att inte fyra länder blockerar förslaget. Syftet är att få en effektivare beslutsprocess där enskilda parter inte skall kunna sätta sig på tvären för att kunna utvinna omotiverade kompromisser. Att besluten är adekvata försäkras genom det fortfarande höga kravet på majoritet.

De förändrade röstningsreglerna medför en intressant geopolitisk situation, Turkiets medlemskap kan komma att godkännas. Sedan år 1987 har Turkiet ansökt om att få ingå i den Europeiska Unionen och för 10 år sedan accepterades de som kandidatland. År 2005 påbörjade Turkiet arbetet med att uppfylla Köpenhamnskriterierna och när dessa är uppfyllda så borde ingenting hindra Turkiet från att bli en fullvärdig medlem. Så vad är då problemet? Nuvarande regler från Maastrichtfördraget stipulerar att samtliga medlemsländer även måste godkänna nya medlemsländer. Detta är något som EU-medlemmen Cypern aldrig kommer att göra då de befinner sig i en allvarlig politisk konflikt med Turkiet. Idag erkänner inte Turkiet Cypern som ett land och Turkiet invaderade den norra halvan av ön Cypern år 1974 eftersom de ansåg sig äga landområdet. Oavsett om Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna så kommer de alltså alltid att bli blockade av Cyperns vetorätt.

De nya reglerna i Lissabonfördraget ersätter dock vetorätten ifrån Maastrichfördraget vilket innebär att det lilla landet Cypern kan bli tvungna att acceptera Turkiets medlemskap. Konsekvenserna av detta är mycket intressanta ur ett geopolitiskt perspektiv. Först och främst så medför det en helt ny maktfördelning i parlamentet där rösterna fördelas efter medlemslandets population. I Turkiet bor det över 70 miljoner människor vilket skulle göra det till EU-parlamentets näst mäktigaste land efter Tyskland. Likaså skulle den turkiska befolkningen utgöra över 15% av den totala befolkningen och framtida beslut och författningar kommer att i vid utsträckning att behöva anpassas till en något annorlunda kultur. Jag anser inte detta nödvändigtvis vara något negativt för framtiden och EU, men det är garanterat en mycket stor förändring för Unionen.

I andra hand så medför ett Turkiskt medlemskap en ny Europeisk gränsdragning. Europa har tidigare sträckt ut sig mot atlanten i väster, medelhavet i söder och uralbergen samt svarta havet i öster. Turkiet ligger söder om svarta havet och ligger därmed utanför den klassiska definitionen av Europa vilket frankrikes president Sarkozy anser vara ett hinder. Nu finns visserligen inget krav på att ett EU-land faktiskt skall befinna sig i Europa, så de argumenten faller, men endock så medför detta nya gränsdragningar mot mellanöstern och framför allt Iran. Turkiet och Iran har sedan länge spända relationer och ett medlemskap i EU skulle tvinga hela Unionen att delta i potentiella konflikter.

Nu kommer Turkiet inte kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna förens tidigast 2014 enligt deras egna utsago, så mycket hinner hända med världspolitiken. Men jag förutspår en spännande diskussion kring EU:s expansion även i framtiden!