Artikelförfattarna konstaterar att den extremt skattetyngda lönemodellen innebär att det är i stort sett omöjligt för ett hushåll att förändra sin levnadsstandard mer än marginellt genom att arbeta. Istället är det främst ärvda pengar och ursprunglig förmögenhet som avgör. Sverige må därmed vara världens mest jämnfördelade land gällande löner, men förmögenhetsmässigt så har Sverige bland världens största klyftor, större än exempelvis USA.

Att motverka löneklyftor innebär att förmögenhetsklyftorna ökar istället. Utbildning och kompetens kommer aldrig att värderas högt så länge vår skattesats neutraliserar alla möjligheter att skapa en större nettoförmögenhet.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om löneklyftor:
Löneklyftor i välfärdsstaten Sverige? Don’t mind the gap! »

Keynes och Hayek rappar om makroekonomi. Jag må ha lite udda humor…

Exempel på dessa demagogiska uttalanden återfinns i texter av Björn Fridén på bloggen Alliansfrittsverige.nu, Roger Jönsson på S-Info.se samt Peter Andersson, Monica Green, Olof Björkmarker, Karin Bergh, Ann-Christine Furustrand och många många flera på sina personliga bloggar.

Dessa reaktioner förvånar mig och jag frågar mig själv varför dessa mer eller mindre aktiva politiker uttalar sig i makroekonomiska diskussioner utan uppenbar kompetens inom området eller kännedom om hur världens övriga regeringar hanterar finanskrisen. Reaktionerna tycks snarare vara baserade på “sunt snusförnuft” och någon form av övertygelse om att det alltid är fel att låna och spendera pengar i knapra tider. Visst, tankegången må vara relevant hemma på kammaren när hushållsbudgeten skall revideras, men knappast kan samma argument användas för en stat. Låt mig vidareutveckla varför jag anser att ett budgetunderskott kan visa tecken på en lyckad finanspolitik under kristider.

Under den stora depressionen på 30-talet introducerade nationalekonomen John Maynard Keynes den Keynesianska Korsmodellen som fortfarande efter 70 år används för att förklara de finanspolitiska sambanden mellan den aggregerade efterfrågan och inkomst (BNP). Nedan finner ni modellen återgiven.

Jämnvikt nås när efterfrågan motsvarar tillgången (equilibrium) och Real BNP tenderar röra sig mot denna jämnviktspunkt genom förändringar i växelkurs och import/export oavsett statens åtgärder. Den aggregeradeefterfrågan bestäms av C+I+G+NX där C = konsumtion, I = Investeringar, G = Statens utgifter och NX = Export-Import. Under en finanskris påverkas dessa faktorer och den aggregerade efterfrågan minskar vilket leder till att jämnvikten skiftas till vänster och Real BNP drar sig nedåt. Detta medför konsekvenser för samhället där den tydligaste är att arbetslösheten ökar.

Vad vore då en adekvat finanspolitisk åtgärd för att möta den ökande arbetslösheten och det sjunkande BNP:et? Givetvis att försöka öka den aggregerade efterfrågan och flytta jämnvikten åt höger! Detta kan staten göra genom att öka sina utgifter (höja G) och minska skatterna (C ökar) vilket är precis vad staten föreslår i sin budgetproposition och de socialdemokratiska Svensson-politikerna kritiserar. Regeringen Reinfeldt vill utföra en klassisk finanspolitisk åtgärd för att höja BNP och sänka arbetslösheten.

Uppseendeväckande är att skuggbudgetarna inte presenterar dessa åtågärder utan snarare ökar skatterna med förklaringen att de arbetslösas ekonomiska förhållanden skall öka. Det enda som ökar är arbetslösheten i sig, men de kommer med all säkerhet att fiska en hel del röster till valet 2010. Tragiskt.