Artikelförfattarna konstaterar att den extremt skattetyngda lönemodellen innebär att det är i stort sett omöjligt för ett hushåll att förändra sin levnadsstandard mer än marginellt genom att arbeta. Istället är det främst ärvda pengar och ursprunglig förmögenhet som avgör. Sverige må därmed vara världens mest jämnfördelade land gällande löner, men förmögenhetsmässigt så har Sverige bland världens största klyftor, större än exempelvis USA.

Att motverka löneklyftor innebär att förmögenhetsklyftorna ökar istället. Utbildning och kompetens kommer aldrig att värderas högt så länge vår skattesats neutraliserar alla möjligheter att skapa en större nettoförmögenhet.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om löneklyftor:
Löneklyftor i välfärdsstaten Sverige? Don’t mind the gap! »

Lägligt nog så blev tjänsten som FN-sändebud med särskilt fokus på kvinnors situation under krig och konflikt ledig och sittande regering nominerade och kampanjade flitigt för att Wallström skulle få detta mycket operativa uppdrag. Smart drag av regeringen som nu både skaffat sig lite goodwill och dessutom slipper sin vassaste motståndare under höstens kritiska valrörelse! Eller är jag bara cynisk som tror att det var en väl genomförd valtaktik av Moderaterna?

Jag är övertygad om att de enorma klyftorna har målats upp så ofta i politiska sammanhang att gemene röstare i Sverige faktiskt tror på att de existerar. Om vi lämnar politikernas debatt en stund och istället fokuserar på fakta så ser vi att de mycket små inkomstskillnader som finns i Sverige knappast är berättigade den uppmärksamhet som de ständigt får. Låt mig som utlovat stödja mitt påstående med statistik.

Först vill jag påvisa Sveriges mycket låga Gini-index. Indexets funktion är att utröna differensen mellan en linjär inkomstfördelning och den faktiska inkomstfördelningen utritad som en Lorenzo-kurva. Kort sagt så mäter indexet hur långt ifrån en totalt jämn inomstfördelning (alla har samma inkomst) ett land befinner sig. I Sverige har vi världens näst lägsta Gini-index (index 23), bara grannlandet Danmark har lägre, vilket innebär att vår inkomstfördelning är mycket nära den linjära. Den del av befolkningen som har högst inkomst är därmed inte speciellt rika (relativt sett) och den del som har den lägsta inkomsten är inte speciellt fattiga.

För att stödja slutsatsen ifrån Gini-indexet hänvisar jag till den relativa fattigdomen till Sverige. Sverige är ett tämligen rikt land och en jämn inkomstfördelning innebär därmed att det inte existerar någon fattigdom. I faktiska termer är fattigdomen nästintill obefintlig, men ur ett socialpolitiskt perspektiv är det intressantare att studera den relativa fattigdomen. Om vi ser till den andel av Sveriges befolkning som har en inkomst under hälften av medelinkomsten så ser vi att även här att Sverige ligger bra till jämfört med övriga världen. Omkring 6 % lever i relativ fattigdom vilket (ungefär) motsvarar en månadsinkomst på under 9 000 kr. En stor del av dessa är studenter.

Den låga andelen relativt fattiga människor kombinerat med ett lågt Gini-index visar att den ständigt återkommande diskussionen kring löneklyftor är omotiverad. Sverige är det landet i världen där vi har de minsta klyftorna, men vi är utan tvekan även det landet där dessa klyftor diskuteras mest.

Förövrigt är det intressant att kombinera Sveriges låga Gini-index med dess låga inkomstelasticitet mellan generationerna. I Sverige är det ett lågt samband mellan din egen och föräldrarnas totala livsinkomst, det finns med andra ord inga starka samhällsskikt som är svåra att penetrera. Det är mer troligt att en person som föds i en familj med låg inkomst lyckas skaffa sig en bra karriär och hög inkomst än i nästan alla andra länder i världen. Till skillnad från exempelvis Storbritannien och USA är Sverige alltså möjligheternas land!

OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.

Jag hoppas för ministerns skull att han blivit felciterad. Ministern skyller den växande arbetslösheten på en ny mätmetod och bortser ifrån att det var den nuvarande borgliga regering som infört den eftersom de ansåg den tidigare metoden vara för godtycklig. Nu vänder Littorn på argumenten och hävdar att det är den nya metoden som inte stämmer. Mycket märkligt agerande av en yrkespolitiker. Sedan fortsätter Littorin sitt makabra utspel med att försöka rättfärdiga den högre arbetslösheten bland ungdomar genom att hänvisa till att det kan bli svårt för de äldra att finna jobb då de inte är så produktiva längre. Då frågar jag mig vem som tjänar på att de icke produktiva arbetarna får stanna kvar på sina jobb till pensionen? Knappast är det ungdomarna, inte heller företagen och i slutändan inte heller Sverige.

Istället för att diskutera vilken mätmetod som är den mest adekvata så finner jag det intressantare att diskutera varför Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. För det är sant, oavsett vilken mätmetod vi använder så har Sverige en exceptionellt hög ungdomsarbetslöshet både relativt till den totala arbetslösheten såväl som i faktisk andel.
OECD Economic Survey Sweden från andra halvan av 2008 diskuterar potentiella orsaker och lyfter upp två intressanta samband. Det första är tämligen uppenbart och har diskuterats hett, den starka arbetsrätten och en lagstiftning (LAS) som i korthet meriterar arbetstagare efter hur länge det varit anställda. Detta leder till att det är de nyanställda unga människorna som får gå vid arbetsbrist. Dessutom så vill inte arbetsgivarna chansa på en ung nyutbildad person vid utan anställer hellre någon med arbetslivserfarenhet som de vet kommer fungera bra. Eftersom marknaden på arbetskraft är tämligen stor även i Sverige numera så får de unga svårare att få jobb. Ökar arbetslösheten i Sverige så drabbas alltså de unga värst, och när trenden vänder och det skall anställas igen så strukturerar företagen om och kringgår LAS för att kunna anställa den äldre mer erfarna arbetskraften på marknaden. Mina åsikter om LAS har jag skrivit tidigare om här på bloggen.

Den andra anledningen bygger på att svenska ungdomar börjar studera sent. I Sverige är det som bekant fri utbildning även på universitetsnivå och nästan alla gymnasieutbildningar är förberedande för vidare studier. Medelåldern för att påbörja högre studier i Sverige är ett år högre än i Finland och Danmark samt tre år högre än i Nederländerna. Dessa länder har i övrigt snarlika socialpolitiska system som Sverige och liknande arbetsmarknadspolitik, men Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är tre gånger så hög. Efter gymnasiestudier lyckas få ungdomar starta karriär inom det ämne de studerat på grund av vår starka arbetsrätt (enligt resonemanget ovan). Efter något år så leder detta till att ungdomarna antingen börjar studera igen eller söker jobb inom lågavlönade sektorer där det finns behov av arbetskraft. I diagrammet nedan visas tydligt hur Sveriges situation är tämligen unik, med undantag för Danmark. Andelen ungdomar som studerar sjunker drastiskt vid 18-19 års ålder vilket även drar med sig statistiken för arbetslöshet (det mörkblå fältet). Vid 21 års ålder börjar ungdomarna söka sig tillbaka till studierna alternativt finna jobb och vi ser en tydlig ökning av studenter. Givetvis är kombinationen med tuff arbetsmarknad där arbetslivserfarenhet erfordras och ett flerårigt uppehåll av studierna mycket negativt för statistiken rörande ungdomsarbetslöshet.

Andra länder fasar ut studenterna in i arbetslivet och arbetsmarknaden blir därmed något stabilare. I vidare utsträckning vågar arbetsgivarna anställa ungdomar eftersom det inte är lika sannolikt att arbetstagaren lämnar jobbet efter ett år för att studera eller resa istället. Ur ett skatteperspektiv är detta utbildningsuppehåll och brist på utfasning mycket negativ, två års uppehåll vid 20-års ålder motsvarar i förlorade inkomster ett halvårs lön på karriärens topp (Holmlund et al, 2008). Med Sveriges progressiva skattesystem innebär detta att sena studier som sprider ut inkomsten leder till lägre skatteintäkt för staten.

OECD föreslog 2008 att Sverige skulle reformera sin Gymnasieutbildning till att bli mer förberedande för arbetslivet så att en bättre utfasning kan ske likt övriga länder. Detta skulle förbättra ungdomsarbetslösheten, stärka arbetsmarknaden samt medföra större intäkter till staten. Dessa åtgärder har också påbörjats, förra året presenterade skolminister Jan Björklund hur antalet lärlingsutbildningar skulle öka och att behörighetskurser skulle slopas till fördel för arbetslivsförberedande kurser i många utbildningar. Detta kritiserades starkt som en åtgärd som skulle öka löneklyftorna i Sverige. Jag tror att det i ett längre perspektiv är precis tvärtom.

OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.

Holmlund, B., Liu Q. and O. Skans (2008), “Mind the Gap? Estimating the Effects of Postponing Higher Education”, forthcoming in Oxford Economic Papers.

Exempel på dessa demagogiska uttalanden återfinns i texter av Björn Fridén på bloggen Alliansfrittsverige.nu, Roger Jönsson på S-Info.se samt Peter Andersson, Monica Green, Olof Björkmarker, Karin Bergh, Ann-Christine Furustrand och många många flera på sina personliga bloggar.

Dessa reaktioner förvånar mig och jag frågar mig själv varför dessa mer eller mindre aktiva politiker uttalar sig i makroekonomiska diskussioner utan uppenbar kompetens inom området eller kännedom om hur världens övriga regeringar hanterar finanskrisen. Reaktionerna tycks snarare vara baserade på “sunt snusförnuft” och någon form av övertygelse om att det alltid är fel att låna och spendera pengar i knapra tider. Visst, tankegången må vara relevant hemma på kammaren när hushållsbudgeten skall revideras, men knappast kan samma argument användas för en stat. Låt mig vidareutveckla varför jag anser att ett budgetunderskott kan visa tecken på en lyckad finanspolitik under kristider.

Under den stora depressionen på 30-talet introducerade nationalekonomen John Maynard Keynes den Keynesianska Korsmodellen som fortfarande efter 70 år används för att förklara de finanspolitiska sambanden mellan den aggregerade efterfrågan och inkomst (BNP). Nedan finner ni modellen återgiven.

Jämnvikt nås när efterfrågan motsvarar tillgången (equilibrium) och Real BNP tenderar röra sig mot denna jämnviktspunkt genom förändringar i växelkurs och import/export oavsett statens åtgärder. Den aggregeradeefterfrågan bestäms av C+I+G+NX där C = konsumtion, I = Investeringar, G = Statens utgifter och NX = Export-Import. Under en finanskris påverkas dessa faktorer och den aggregerade efterfrågan minskar vilket leder till att jämnvikten skiftas till vänster och Real BNP drar sig nedåt. Detta medför konsekvenser för samhället där den tydligaste är att arbetslösheten ökar.

Vad vore då en adekvat finanspolitisk åtgärd för att möta den ökande arbetslösheten och det sjunkande BNP:et? Givetvis att försöka öka den aggregerade efterfrågan och flytta jämnvikten åt höger! Detta kan staten göra genom att öka sina utgifter (höja G) och minska skatterna (C ökar) vilket är precis vad staten föreslår i sin budgetproposition och de socialdemokratiska Svensson-politikerna kritiserar. Regeringen Reinfeldt vill utföra en klassisk finanspolitisk åtgärd för att höja BNP och sänka arbetslösheten.

Uppseendeväckande är att skuggbudgetarna inte presenterar dessa åtågärder utan snarare ökar skatterna med förklaringen att de arbetslösas ekonomiska förhållanden skall öka. Det enda som ökar är arbetslösheten i sig, men de kommer med all säkerhet att fiska en hel del röster till valet 2010. Tragiskt.