Den 21:e september lämnade finansminister Anders Borg Regeringens budgetproposition till riksdagen. Budgeten visade på ett tämligen stort underskott omkring 200 miljarder svenska kronor vilket fick flertalet att höja på ögonbrynen. Inte minst många röda politiker använde sina elektroniska megafoner för att utannonsera det ofattbara: “Regeringen vill låna pengar för att sänka skatten!”
Exempel på dessa demagogiska uttalanden återfinns i texter av Björn Fridén på bloggen Alliansfrittsverige.nu, Roger Jönsson på S-Info.se samt Peter Andersson, Monica Green, Olof Björkmarker, Karin Bergh, Ann-Christine Furustrand och många många flera på sina personliga bloggar.
Dessa reaktioner förvånar mig och jag frågar mig själv varför dessa mer eller mindre aktiva politiker uttalar sig i makroekonomiska diskussioner utan uppenbar kompetens inom området eller kännedom om hur världens övriga regeringar hanterar finanskrisen. Reaktionerna tycks snarare vara baserade på “sunt snusförnuft” och någon form av övertygelse om att det alltid är fel att låna och spendera pengar i knapra tider. Visst, tankegången må vara relevant hemma på kammaren när hushållsbudgeten skall revideras, men knappast kan samma argument användas för en stat. Låt mig vidareutveckla varför jag anser att ett budgetunderskott kan visa tecken på en lyckad finanspolitik under kristider.
Under den stora depressionen på 30-talet introducerade nationalekonomen John Maynard Keynes den Keynesianska Korsmodellen som fortfarande efter 70 år används för att förklara de finanspolitiska sambanden mellan den aggregerade efterfrågan och inkomst (BNP). Nedan finner ni modellen återgiven.
Jämnvikt nås när efterfrågan motsvarar tillgången (equilibrium) och Real BNP tenderar röra sig mot denna jämnviktspunkt genom förändringar i växelkurs och import/export oavsett statens åtgärder. Den aggregeradeefterfrågan bestäms av C+I+G+NX där C = konsumtion, I = Investeringar, G = Statens utgifter och NX = Export-Import. Under en finanskris påverkas dessa faktorer och den aggregerade efterfrågan minskar vilket leder till att jämnvikten skiftas till vänster och Real BNP drar sig nedåt. Detta medför konsekvenser för samhället där den tydligaste är att arbetslösheten ökar.
Vad vore då en adekvat finanspolitisk åtgärd för att möta den ökande arbetslösheten och det sjunkande BNP:et? Givetvis att försöka öka den aggregerade efterfrågan och flytta jämnvikten åt höger! Detta kan staten göra genom att öka sina utgifter (höja G) och minska skatterna (C ökar) vilket är precis vad staten föreslår i sin budgetproposition och de socialdemokratiska Svensson-politikerna kritiserar. Regeringen Reinfeldt vill utföra en klassisk finanspolitisk åtgärd för att höja BNP och sänka arbetslösheten.
Uppseendeväckande är att skuggbudgetarna inte presenterar dessa åtågärder utan snarare ökar skatterna med förklaringen att de arbetslösas ekonomiska förhållanden skall öka. Det enda som ökar är arbetslösheten i sig, men de kommer med all säkerhet att fiska en hel del röster till valet 2010. Tragiskt.
Angående arbetslösheten och “de arbetslösas ekonomiska förhållanden skall öka”:
Skillnaden mellan strukturell-, konjunkturell-, klassisk- och friktionsarbetslöshet:
Strukturell arbetslöshet är långsiktig jämviktsarbetslöshet vilket skiljer sig mot konjunkturell arbetslöshet som beror på konjunkturläget.
Strukturell arbetslöshet kan delas in i klassisk arbetslöshet och friktionsarbetslöshet. Klassisk arbetslöshet beror på att facken sätter reallönen för högt (som om ett få antal personer skulle ha arbetat, vilket skulle motivera än hög reallön). I själva verket är det många personer som skulle arbeta men eftersom lönerna är satta på en låg arbetsnivå har inte företagen råd att anställa de andra som skulle kunna ha arbetat. Friktionsarbetslösheten beror på att det tar tid att matcha arbetssökande med arbete.
Faktorer som påverkar strukturell arbetslöshet:
Ju större flöden på arbetsmarknaden, i form av att nya jobb tillkommer och gamla försvinner, och ju längre tid det tar att matcha arbetssökande med nya jobb, desto högre är den strukturella arbetslösheten. Således skulle minskade flöden och kortare tid mellan arbeten ge lägre strukturell arbetslöshet. En minskning av reallönerna, vilket skulle ge upphov till en minskning av klassisk arbetslöshet, skulle innebära att färre personer stod i kö för att få jobb, vilket skulle minska friktionsarbetslösheten och därmed den totala arbetslösheten. I det följande undersöks om arbetslöshetsförsäkringen påverkar någon utav dessa två faktorer (om inte båda) och hur stark påverkan blir på arbetslösheten.
Hur förhåller sig arbetslöshetsförsäkringen sig till klassisk och friktionsarbetslöshet?
Av förenklingsskäl delar jag upp diskussionen i tre delar, vilka korresponderar till arbetslöshetsförsäkringens tre huvuddelar: (i) ersättningens varaktighet, (ii) sökkrav och sanktioner samt, (iii) test av arbetsviljan.
(i) Om tillvaron som arbetslös skulle försämras (göras mindre generöst) skulle incitamentet öka för den arbetslösa att mer aktivt söka efter arbete och ”kämpa” mer för att erhålla en drägligare tillvaro. Detta framkom även i Långtidsutredningen (2003). De striktare regler som kom att gälla från 2001 är avsedda att fungera som ett sådant incitament, vilket även karensperioden är. En arbetslöshetsförsäkring som ökar nämnda incitament skulle därmed minska friktionsarbetslösheten och därmed den totala arbetslösheten. En drägligare tillvaro för den arbetslöse minskar även fackföreningens incitament att behålla reallönerna på en lägre nivå då konsekvenserna inte blir så allvarliga för de arbetstagare som blir arbetslösa därav. Detta skulle därmed bidra till klassisk arbetslöshet, vilket höjer den strukturella arbetslösheten. En mindre attraktiv arbetslöshet som ökar incitamentet får störst inverkan i fall där den arbetssökande själv har makten att ändra på sin tillvaro. Finns inte jobben så kan incitamenten få en relativt låg inverkan.
En längre tid i arbetslöshet skulle även kunna öka risken för att kompetensen hos den arbetssökande förslits vilket skulle kunna leda till en försämrad konkurrenssituation och till försämrad produktivitet hos den framtida arbetsgivaren.
(ii) Striktare sökkrav, som en förutsättning för att erhålla arbetslöshetsersättning, förkortar också längden på arbetslösheten då det ökar möjligheterna att hitta arbetsgivare, vilket skulle minska friktionsarbetslösheten. Sökkraven kan dock få till följd att aldrig så effektiva informella kontakter upphör till förmån för formella kontakter som registreras hos arbetsförmedlingen.
(iii) Test av arbetsviljan möjliggör att ersättningen bättre anpassas till den arbetssökande så att den som uppvisar arbetsvilja får högre ersättning medan den som uppvisar lägre arbetsvilja får lägre ersättning som ett incitament att arbeta. På så vis ska friktionsarbetslösheten minska i det långa loppet.
För att få bot på klassisk arbetslöshet finns det även vissa åtgärder som riktas mot fackföreningar genom att skapa ett ekonomiskt negativt samband mellan antalet arbetslösa i fackförbundet och ekonomiskt stöd från staten.
Det finns de som menar att arbetslöshetsförsäkringen dock inte har någon större betydelse alls för arbetslösheten då det till syvende och sidst inte är den arbetssökande som har makten att ändra på sin situation. Detta är istället något som enbart avgörs av det politiska systemet, som i övrigt ansvarar för arbetslösheten i landet.
Hur stor påverkan har arbetslöshetsförsäkringen?
Incitamenten presenterade ovan ska sänka längden i arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet (avser mer än 6 månader i Sverige) har stor påverkan på den genomsnittliga arbetslöshetstiden, och därmed på förutsättningarna till en lägre arbetslöshet. Det är dock svårt att med närmare exakthet avgöra hur stor påverkan arbetslöshetsförsäkringens utformning får på incitamentet att söka arbete och även på hur arbetslösheten skulle ändras av en mer aktivitet hos de arbetssökande.