Pirate Bay-målet stannar i Hovrätten

July 15, 2009 3 comments »

Högsta Domstolen

Ett mycket vanligt förekommande diskussionsämne den senaste tiden har varit det omtalade Pirate Bay-målet och huruvida Hovrätten kommer att upphäva Tingsrättens fällande avgörande. Många i min omgivning menar dock att fallet inte är avgjort innan Högsta Domstolen sagt sitt. Personligen delar jag inte denna uppfattning och jag bedömer målets möjligheter att överhuvudtaget behandlas av HD som mycket små.

HD behandlar enbart fall vars avgörande leder till rättsligt utvecklande prejudikat. Hur komplex en fråga är att avgöra rent faktiskt spelar med andra ord ingen roll. Min åsikt är att PirateBay-rättegången är intressant ur politiskt perspektiv, men jag ställer mig skeptiskt till att ett avgörande skulle vara tillräckligt rättsutvecklande för att uppta HDs tid.

Låt mig utveckla mitt resonemang.

Den i särklass mest omdebatterade aspekten av Pirate Bay-målet är huruvida de agerat med uppsåt. Pirate Bay dömdes i Tingsrätten med hänvisning till brottsbalken samt upphovsrättslagen (paragraf 23:4 § respektive 1,2,46,53,57 §§). I korthet kan det rubriceras som medhjälp till upphovsrättsbrott vilket kräver uppsåt. I Tingsrätten hävdades likgiltighetsuppsåt vilket är att anse som uppsåtets absoluta nedre gräns och är förvillande likt oaktsamhet (culpa). Likgiltighetsuppsåt brukar förklaras som en situation där den svarande känner till att illegal aktivitet förekommer samt har möjlighet att göra något åt det, men väljer att agera likgiltigt.

I Pirate Bay-domen uttrycker Tingsrätten att:
“De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929).”

I NJA 2007 s 929 anges följande:
“Det krävs emellertid inte att uppsåtet omfattar vilka skatter och avgifter som kan påverkas av handlandet eller exakt vilket belopp som riskerar att undandras. [...] Inte heller bör det i ett fall som det nu aktuella uppställas krav på att uppsåtet täcker sådana omständigheter som i vilket bolag skatteundandragandet sker eller vilka personer som står bakom huvudbrottsligheten”

Detta prejudikat har sedan använts i ett fall rörande medhjälp till narkotikahandel. En narkotikahandlares sambo deltog inte i narkotikaverksamheten på något sätt, men hon delade bostad med verksamheten och visste att den existerade. Hon dömdes därför till medhjälp baserat på NJA 2007 s 929. Detta fall stannade i Hovrätten. I ett annat fall rörde det sig om medhjälp till grovt bokföringsbrott. Baserat på NJA 2007 s 929 så dömdes svarande till medhjälp och fallet stannade i Hovrätten.

Detta uppsåt tycks förbrylla många som inte kan se skillnaden mellan den tjänst som Pirate Bay tillhandahåller med exempelvis Google eller Tele 2. Deras tjänster används också till olaglig aktivitet och de väljer att inte göra något åt det. Resonemanget är befogat, men Tele2 skyddas av täckningsprincipen som anger att det subjektiva rekvisit som gäller enligt en straffbestämmelse ska täcka de objektiva gärningsmomenten eller den effekt som straffbestämmelsen tar sikte på för att brott ska kunna dömas. Samtliga moment i en straffbestämmelse måste alltså vara täckta av uppsåt för att någon skall kunna bli dömd för brottet.

När det gäller uppsåtets nedre gräns är uppsåtsformen tillämplig även om gärningsmannen hade den uppfattningen att det endast fanns viss risk, chans, för effekten att inträdda. I de fall gärningsmannen eftersträvat effekten föreligger alltså uppsåt i princip oberoende av hur begränsad risken är. Likgiltigheten är alltså en fråga om gärningsmannens attityd i förhållande till effektens förverkligande, inte att han handlat trots insikt om risken för effektens förverkligande. Viktigt att notera är alltså att det inte är den tekniska lösningen som Pirate Bay åkte fast för, utan deras verksamhet som helhet.

Min poäng är att rättsområdet inte är så komplicerat som media vill få det att låta. Frågan om likgiltighetsuppsåt har redan avgjorts och prejudikatet har använts i flertalet mål som stannat i Hovrätten. Svarandes försvar byggde i stor utsträckning på att pojkarna bakom Pirate Bay inte uppsåtligen tillhandahållit en tjänst som förenklat spridningen av upphovsrättsskyddat material. Tingsrätten ansåg att det var bevisat att så visst var fallet och därför fälldes de. Att det i sig är olagligt att tillhandahålla en tjänst som förenklar spridningen av upphovsrättsskyddat material var det inte mycket diskussion om, och rättsläget torde vara tämligen klart.

Läs gärna Tingsrättens dom i sin helhet »

Skyll diskriminerande LAS på facket

July 14, 2009 2 comments »

I en ledare för Svenska dagbladet frågar sig Paulina Neuding hur samma politiker som rasar mot monarkins särbehandling av de blåblodiga kan värna om LAS diskriminerande skyddsregler. Neuding presenterar flera knivskarpa synpunkter och hämtar sina argument ur ett meritokratiskt synsätt där belöning i samhället skall vara baserat på prestation och inte på socialt ursprung. Kontentan av ledaren torde vara att LAS genom att stipulera en “först-in-först-ut”-doktrin inte värnar om faktiska kunskaper, meriter och färdigheter vilket är en betydligt allvarligare diskriminering av samhällets flitiga och något som får statens gåva (Haga Slott) till Prinsessan att te sig som en marginell orättvisa i sammanhanget.

Jag gillar personligen den mycket liberala meritokratin som idé, en öppen marknad för arbetskraft där konkurrens kontinuerligt ökar den kollektiva effektiviteten. Arbetsgivaren skulle vid en meritokratisk arbetsrätt helt och hållet få avgöra vilken arbetstagare som blir uppsagd vid arbetsbrist. Eller varför inte ta det ett steg längre och även tillåta arbetsgivaren att säga upp anställda även om saklig grund saknas vilket idag erfordras enligt 7 § LAS?

I grunden ligger en långtgående meningsskiljaktighet där kraven på anställningstrygghet står mot kraven på arbetskraftens rörlighet.

Historiskt sett har arbetsrätten utvecklats mot starkare skydd för arbetstagarna. Om vi granskar LAS utveckling under 1900-talet så inser vi att det meritokratiska systemet har funnits i bruk och att den sk “fria uppsägningsrätten” var att anse som en allmän rättsgrundsats fram tills apriluppgörelsen mellan SAF och LO år 1964. Även kravet på “saklig grund” saknades innan huvudavtalet från år 1938. Dessa ramavtals bestämmelser kring turordning och saklig grund lagstiftades senare och återfinns idag i 7 och 22 §§ LAS.

Utvecklingen innebär i praktiken att arbetstagarna har gått från att lita på arbetsgivarens omdöme till att lita på fackförbunden. Denna misstro mot företagsledningen antar jag härstammar från en tid där industri var företagsnormen och anställda likställdes med arbetskraft, en faktor i en kalkyl för tillväxt och profit. Anställda var inte en tillgång för företaget. Det är naturligt att arbetstagare som stod vid ett rullband kände att de kunde bli utbytta när som helst och att det då krävdes organiserade rörelser såsom LO för att skydda arbetsgivare från att bli utbytta. Det fanns helt enkelt inga variabler för att avgöra vilken anställd som presterade bäst och det meritokratiska avgörandet blev då baserat enkom på personliga relationer.

Idag ser samhället annorlunda ut och anställda vid ett företag sitter ofta på kompetens som är avgörande för företaget. Arbetskraft förädlas genom intern utbildning och arbetsuppgifterna kräver idag ofta kreativitet och intelligens vilket inte är något som ökar med anställningstiden.

Jag håller med Paulina Neuding, nuvarande turordningsregler är orättvisa. “Sist-in-först-ut”-systemet passar inte dagens företagskultur och arbetsgivaren drar sig för att anställa arbetskraft som de kanske inte blir av med. Begåvade ungdomar har svårt att behålla sina arbetsplatser och kan inte göra något åt situationen. Ett meritokratiskt system skulle gagna både arbetsgivaren och arbetstagaren, de enda som förlorar på det är fackrörelsen. Synd att det är just dom som kontrollerar arbetsrätten.

Staten skyldig Systembolaget en flaska

July 13, 2009 No comments »

Ett beslut av Justitiekanslern (3983-09-04) tillerkänner Systembolaget AB ersättning av svenska staten med 229 kr för en flaska Baccardi. Detta något udda skadeståndsanspråk grundar sig på en incident tidigare i år där polismyndigheten i Örebro gripit en man som rusat ut ifrån Systembolagets butik med den berörda flaskan i famnen utan att betala för sig. Snatteriet stoppades av närliggande polispatrull som olyckligtvis på eget bevåg beslutade att hälla ut spriten.

Detta handlande fick Systembolaget att surna till och ett skadeståndsanspråk för värdet av flaskan lämnades in med motivet att polispatrullen skulle lämnat tillbaka stöldgodset istället för att förverka det. Helt riktigt ansåg JK, som avgjorde frågan, då förverkande av beslagtagen egendom enbart får ske då polisen är helt säkra på att den misstänkte inte är tilltalad för brott.

Preludium

No comments »

Vi betraktar en omvärld full av orättvisor. Tack och lov för det…