Jag delar inte debattinläggets pessimistiska syn på vårdens förmåga att upprätthålla etiken. Innan jag förklarar mitt påstående vill jag göra en kort genomgång av befintlig lagstiftning kring prioriteringsreglerna i svensk vård och även förklara varför statsministern får den första injektionen vaccin.

Den lagstadgade Människovärdesprincipen som Peterson refererar till återfinns i Hälso- och Sjukvårdslagen (SFS 1982:763). I 2 § stipuleras följande:

“Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”

Denna syn på prioriteringar inom sjukvården ligger till grunden för fördelningen av resurser på ett administrativt plan såväl som på prioriteringen av patienter då resurserna är begränsade. I propositionen (1996/97:60)  till paragrafen finns förklarat vilka bedömningsgrunder som är relevanta och en etisk plattform etableras. Plattformen radar upp 3 principer i hierarkisk ordning som skall användas för att värna om målsättningen som är lagstadgad i ovan citerade 2 §.

1. Människovärdesprincipen; alla människor har lika värde och samma rätt, oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Människovärdesprincipen är grundläggande men inte ensam tillräcklig grund för prioriteringar. Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de egentligen har rätt till.

2. Behovs- eller solidaritetsprincipen; resurserna bör satsas på de områden (verksamheter vid den politisk/administriva prioriteringen; individer i den kliniska vardagen), där behoven är störst. Solidaritet innebär också att särskilt beakta behoven hos de grupper som inte är medvetna om sin människovärde, har mindre möjligheter än andra att göra sina röster hörda eller utnyttja sina rättigheter.

3. Kostnadseffektivitetsprincipen; vid val mellan olika verksamhetsområden eller åtgärder bör man eftersträva en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och höjd livskvalitet.

Kostnadseffektivitetsprincipen bör endast tillämpas vid jämförelse av metoder för behandling av samma sjukdom. Vid olika sjukdomar går effekterna inte att jämföra på ett rättvisande sätt.

Dessa tre principer är rangordnade så, att människovärdesprincipen går före behovs- och solidaritetsprincipen, som i sin tur går före kostnadseffektivitetsprincipen. Eftersom behovs- och solidaritetsprincipen är överordnad kostnadseffektivitetsprincipen skall svåra sjukdomar och väsentliga livskvalitetsförsämringar gå före lindrigare, även om vården av svåra tillstånd drar väsentligt större kostnader. Kostnadseffektivitetsprincipen kan därför inte försvara att man avstår från eller försämrar kvaliteten av vården av döende, svårt och långvarigt sjuka, gamla, dementa, utvecklingsstörda, gravt handikappade eller andra, där vården inte skulle “löna sig”.

Dessutom omnämner propositionen uttryckligen andra principer som inte får användas för avgörande av prioriteringar inom vården. Hit hör nyttoprincipen, lotteriprincipen, efterfrågeprincipen och självbestämmandeprincipen.

Däremot finns det i 32 § HSL följande bestämmelse om speciella undantagsfall:

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om hälso- och sjukvård som behövs till skydd för enskilda eller hälso- och sjukvårdens bedrivande i övrigt.

Regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter till skydd för enskilda.

Och i 32a § HSL utökas detta undantag även med katastrofmedicinska insatser:

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i fredstid om det ur ett nationellt perspektiv finns behov av katastrofmedicinska insatser.

Detta innebär i korthet att prioriteringsförordningen och den etiska plattformen får frångås om det är befogat för att hålla sjukvården funktionell eller statsapparaten fungerande under krig (33 §) eller katastrofer. Skulle svininfluensan utbryta i stor skala i Sverige så är det rimligt att betrakta det som en nationell katastrof som kräver speciella katastrofmedicinska insatser. Vid ett sådant olyckligt scenario är det därmed befogat att prioritera regeringen, läkare och andra nyckelfigurer som är av högsta vikt för att föra Sverige ut ur krisen.

Den etiska plattformen som styr vårdens prioriteringar är därmed mycket stabil och ständigt granskad av politiska, ekonomiska och moraliska väktare som alla skulle höja sina röster om principerna frångicks. Dock finns det extrema undantag som kan uppkomma vid nationella katastrofer och krig där den kollektiva smärtan skulle kvantifieras om vissa nyckelpersoner inte skulle skyddas. Detta är dock ett mycket extremt  och sällsynt undantagsfall som knappast skulle utvecklas till den dystopi Martin Peterson insinuerar.

Vården prioriterar inte den rike, den mäktige eller den vackra. Men ibland måste vården anpassa sig för rikets säkerhet.

Martin Peterson däremot är enbart ute efter att skrämmas och pekar på en orättvisa som vid närmare granskning inte finns.