I en ledare för Svenska dagbladet frågar sig Paulina Neuding hur samma politiker som rasar mot monarkins särbehandling av de blåblodiga kan värna om LAS diskriminerande skyddsregler. Neuding presenterar flera knivskarpa synpunkter och hämtar sina argument ur ett meritokratiskt synsätt där belöning i samhället skall vara baserat på prestation och inte på socialt ursprung. Kontentan av ledaren torde vara att LAS genom att stipulera en “först-in-först-ut”-doktrin inte värnar om faktiska kunskaper, meriter och färdigheter vilket är en betydligt allvarligare diskriminering av samhällets flitiga och något som får statens gåva (Haga Slott) till Prinsessan att te sig som en marginell orättvisa i sammanhanget.

Jag gillar personligen den mycket liberala meritokratin som idé, en öppen marknad för arbetskraft där konkurrens kontinuerligt ökar den kollektiva effektiviteten. Arbetsgivaren skulle vid en meritokratisk arbetsrätt helt och hållet få avgöra vilken arbetstagare som blir uppsagd vid arbetsbrist. Eller varför inte ta det ett steg längre och även tillåta arbetsgivaren att säga upp anställda även om saklig grund saknas vilket idag erfordras enligt 7 § LAS?

I grunden ligger en långtgående meningsskiljaktighet där kraven på anställningstrygghet står mot kraven på arbetskraftens rörlighet.

Historiskt sett har arbetsrätten utvecklats mot starkare skydd för arbetstagarna. Om vi granskar LAS utveckling under 1900-talet så inser vi att det meritokratiska systemet har funnits i bruk och att den sk “fria uppsägningsrätten” var att anse som en allmän rättsgrundsats fram tills apriluppgörelsen mellan SAF och LO år 1964. Även kravet på “saklig grund” saknades innan huvudavtalet från år 1938. Dessa ramavtals bestämmelser kring turordning och saklig grund lagstiftades senare och återfinns idag i 7 och 22 §§ LAS.

Utvecklingen innebär i praktiken att arbetstagarna har gått från att lita på arbetsgivarens omdöme till att lita på fackförbunden. Denna misstro mot företagsledningen antar jag härstammar från en tid där industri var företagsnormen och anställda likställdes med arbetskraft, en faktor i en kalkyl för tillväxt och profit. Anställda var inte en tillgång för företaget. Det är naturligt att arbetstagare som stod vid ett rullband kände att de kunde bli utbytta när som helst och att det då krävdes organiserade rörelser såsom LO för att skydda arbetsgivare från att bli utbytta. Det fanns helt enkelt inga variabler för att avgöra vilken anställd som presterade bäst och det meritokratiska avgörandet blev då baserat enkom på personliga relationer.

Idag ser samhället annorlunda ut och anställda vid ett företag sitter ofta på kompetens som är avgörande för företaget. Arbetskraft förädlas genom intern utbildning och arbetsuppgifterna kräver idag ofta kreativitet och intelligens vilket inte är något som ökar med anställningstiden.

Jag håller med Paulina Neuding, nuvarande turordningsregler är orättvisa. “Sist-in-först-ut”-systemet passar inte dagens företagskultur och arbetsgivaren drar sig för att anställa arbetskraft som de kanske inte blir av med. Begåvade ungdomar har svårt att behålla sina arbetsplatser och kan inte göra något åt situationen. Ett meritokratiskt system skulle gagna både arbetsgivaren och arbetstagaren, de enda som förlorar på det är fackrörelsen. Synd att det är just dom som kontrollerar arbetsrätten.